Ledare. Andreas Gustavsson.

2017-10-12 03:00

Ingen vill till tippen – men är du ­beredd att ­betala priset för att slippa?

”Mindre av stjärnögd beundran, mer av kritiskt perspektiv. Det skulle vi nog alla må väldigt bra av när vi bekantar oss med appekonomins möjligheter.”

Panik! En råtta har bosatt sig i mitt källarförråd. Där har den levt det goda livet bland flyttkartonger, kläder, böcker och allt annat som gömts undan. Jag sanerar efter bästa förmåga, blickar ut över ett berg av kontaminerade sopor som snarast borde flyttas till närmaste återvinningscentral. Men jag saknar bil. Och har väl knappast tid? Någon lust känner jag definitivt inte inför uppdraget.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


En annons rullar förbi på Instagram. Den är utlagd av företaget Tiptapp och lockar med en bild på bråte som kostat bara 75 kronor att frakta bort till miljöriktig hantering. Spännande. Fota dina sopor. Lägg upp i appen. Välj en hämtare bland dem som anmäler sitt intresse. Du behöver aldrig ens träffa den som ska transportera lasten till återvinning (och dokumentera att så faktiskt sker). Tiptapp är kontaktytan. Där görs affären upp, där förmedlas betalningen.

Frestande, onekligen frestande.

Jag är inte ensam om att tycka det. Tiptapps medgrundare David Höök berättar för Dagens ETC att den relativt nya tjänsten redan haft tiotusentals hämtningar. Det var fler än tusen bara i september. ”Då räknar vi endast på Stockholm”, säger David Höök, med tillägget att en användarstyrd plattform egentligen saknar geografiska begränsningar: affären sker där det finns en soplämnare och en hämtare.

Fokus har hittills legat på Stockholm, men nästa steg är Göteborg och Malmö. Dessutom har tester på marknader utanför Sverige redan genomförts.

David Höök är övertygad om att efterfrågan finns. Han har säkert rätt. Många upplever sig inte ha tid att göra men däremot ha ekonomi att outsourca. Många tycker att det är viktigt att tänka på miljön. Det senare är ett argument som Tiptapp återkommer till i sin kommunikation. Att det är en grön tjänst. Som uppmuntrar grannar att koordinera. Som skapar incitament för den som ändå ska till tippen att plocka upp andras bråte på vägen dit.

Men hur är det med utbudet? Alltså människor som kan tänka sig att återvinna en gammal sängkarm för 100 kronor – som blir 90 kronor insatta på kontot efter att Tiptapp tagit sin andel (tio procent på varje transaktion). Det verkar inte råda brist. Soporna blir hämtade. Ofta väldigt snabbt.

För den som vill etablera sig i den nya appekonomin handlar det om att identifiera behov. Någon som vill nyttja tjänsten. Någon som vill utföra den. Tiptapp har även talang för opportunistisk marknadsföring.

I somras var det sopstrejk i Stockholm. Tiptapp breddade ögonblickligen sitt erbjudande till vanliga hushållssopor. ”Det är en win-win-situation. Vi lägger ingen värdering i den ena eller andra parten i konflikten”, sa vd Tim Bjelkstam till nyfikna medier – och det är många som har uppmärksammat denna startup: Breakit, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten …

Det är ett fenomen typiskt för rapportering om appekonomin – som när Uber först kom, eller möjligheten att beställa hem mat via Foodora, eller hotellsubstitutet Airbnb. Medier ställer inte kritiska frågor. Till exempel, i fallet med Tiptapp: Innebär det inte en risk för svart ekonomi? Vem är ansvarig om en hämtare krockar på väg till återvinningen eller tappar en tung soffa över sig själv?

Precis som hos övriga appföretag är sådan information inte direkt övertydlig hos Tiptapp. Men så här ligger det till, enligt David Höök:

Nej, Tiptapp tar inget ansvar för att rapportera in till Skatteverket, det ska den som får utbetalning sköta.

Nej, Tiptapp tar inget arbetsköparansvar och därmed heller inget försäkringsansvar.

David Höök jämför tjänsten med Blocket. Affärsidén är att förmedla kontakt. Inget annat. Försäkringsansvar följer soporna. Lämnare har ansvar till överlåtelse skett. Efter det har hämtare inget annat att falla tillbaka på än sitt eget eventuella skyddsnät.

Appekonomin är här för att stanna och kommer att växa kraftigt för varje år. Det är inte per definition dåligt. Det är utveckling. Anpassning till en ny verklighet där många lever – och konsumerar – digitalt. Men det är däremot riktigt dåligt att både politik och juridik mentalt verkar befinna sig i en arbetsmarknad som den brukade se ut. Det vet alla startups som vinstmaximerar utifrån regelverk som gäller här och nu.

Är det så farligt om du kan bli kvitt solkiga kartonger för mindre än en hundring? Om den som hämtar inte gör sig illa. Om den som hämtar redovisar till Skatteverket. Till sist handlar det om skala. En individ som sugs in i en expansiv servicesektor är inget samhällsproblem, men när det nu blivit tusentals som inte bara vill tjäna lite extra utan hoppas på försörjning – då har vi ett samhällsproblem.

Risken för lönedumpning är uppenbar. Andra har avhandlat Tiptapp tidigare, till exempel Politism (2/3) som befarar att techentreprenörerna anlägger ett ”system som erbjuder medel- och överklassen eget tjänstefolk för en spottstyver”.

Diskussionen lär inte avta när tjänsten Allabrf.se – ännu en startup, fokus på bostadsrättsföreningar – nu ska samarbeta med Tiptapp. Det handlar om boende i drygt 1 000 föreningar.

Ja, företagen borde ta ansvar bortom dagens lagtext. Ja, politiken borde uppdatera denna i allt väsentligt analoga lagtext. Men till dess, vad borde du göra som konsument? Ställa frågorna som journalister tyvärr glömmer bort. Vikta svaren mot tjänsternas attraktionskraft. Som med Tiptapp. Det är billigt, enkelt och anonymt. Du slipper träffa den som slänger dina sopor. Men du vet inte heller om den har försäkring eller tänker göra rätt för sig.

Mindre av stjärnögd beundran, mer av kritiskt perspektiv (som sträcker sig längre än vardagspusslet). Det skulle vi nog alla må väldigt bra av när vi bekantar oss med appekonomins möjligheter.